För Mycket Fredag
Det är något som är allvarligt fel med världen. Och jag ska lista ut vad det är. Jag ska det!
(förlåt att jag inte har skrivit på ett litet tag förresten)
.......ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig något som tar mig någonstans....
I'm an asfalt flower breaking free.
Varsågod, världen.
Jag klädde mig i mitt tröttaste ansikte. Leendet var på plats men de trötta ögonen, de som var svarta, satt snett. De hängde inte med och blicken liksom försvann, spårlöst, någon annanstans. Jag förde den istället mot fönsterrutan. Läraren, som i mina ögon har en sned näsa och fräknar som inte ens är söta, säger åt mig att titta åt hennes håll. Jag rycker till. Mina sendrag, det som drar i mina senor, de som gör ont, de gör ondare när jag koncentrerar mig. Vilket jag oftast inte gör. Och nej, min lärare är väl egentligen inte ens en kvinna. Det är en man och jag är nöjd med relationen mellan oss båda. Jag gick hur som helst ur klassrummet med mitt sneda leende och hon, eller han då, sa åt mig att stanna kvar. De andra försvann ut. Hon, eller han då, halvsprang fram till mig. Hon kysste mig. Det var en passionerad kyss. Så som jag alltid har fantiserat om att det skulle vara. Hennes händer rörde sig över hela min kropp, de smekte varje millimeter av den och hon utforskade mig ordentligt. Jag själv var för chockad för att ge någonting tillbaka så hon fortsatte med en intensitet jag aldrig förr skådat. Hennes händer var nu längre ned än jag önskat, men jag var våt, och kåt, så jag lät henne göra som hon ville. Hon viskade något i mitt öra som fick mig att stelna till. Menade hon verkligen vad hon sa?
Contagious.
Stora hjärnan, lilla hjärnan. Gärna för mig.
Åh. Nu hade jag visst glömt att skriva igen. Men det spelar ingen större roll faktiskt. För just nu vill jag inget annat än att skriva. Jag önskar att jag kunde föra en riktigt djup konversation med någon. Något romantiskt, fast ändå någonting som gör ont, som liksom rör om i hjärtat. Jag känner ingen sådan människa, som jag kan göra det med. Jag vet inte varför, man tycker ju att jag ska söka mig till dessa personer men uppenbarligen inte..
Om jag kunde flyga så skulle jag flyga över hustaken. Jag skulle flyga över skorstenarna, över byggnaderna som radas upp framför mitt ansikte. Jag skulle flyga över molnen, bredvid stjärnorna, de stora solarna som värmer vår värld. Jag skulle sätta er jord i gungning, er farkost skulle inte lyfta, för jag skulle låta den vara kvar. Er kärlek, jag skulle låta den värmas av mina ord, av mina händer som i fickor domnar. Som behöver en hand att värma, som behöver en hand som vill värmas. Allt det och mer skulle jag göra för er. Om jag bara kunde flyga.
Annars är det relativt bra med mig. Allting går upp och ned. Ingen läser min blogg, så det spelar liksom ingen roll vad jag skriver här. Åh, jag tänker så negativt. Men är det inte så det ska vara så säg? Negativio.
Bara för att.
Jag skriver faktiskt inte så mycket mer ikväll. Vi hörs imorgon. :)
Håkan.
"Jag var ingen, du var aprilhimlen"... Precis så är det ju! Du är perfekt, jag klarar inte av det. Eller, du är faktiskt inte perfekt. Men det är inte jag heller och jag önskar att vi någon gång kan bli operfekta tillsammans.. Kan vi det? Snälla. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra ensam, utan dig. Jo, jag skulle helt klart vara ensammare än vad jag redan är. Vad skulle hända då? Herregud, det vågar jag inte ens tänka på! Åh, vad jag klagar och gnäller just nu. Det känns skönt..
"Du var full och jag var full - i aprilsolen". Kan det inte hända igen? Jag vill bli full igen! Eller egentligen inte, med tanke på hur mycket det tär på kroppen. Men jag vill verkligen. Den ena hjärnhalvan vill, den andra vill inte, liksom. Vilken debatt! Vilket dilemma! Fast å andra sidan har jag bara en öl kvar i kylen och den är inte ens min, den är mammas. Och vågar jag sno? Nej. Jag är nog en rätt stor tönt ändå, fast på ett annat sätt än vissa andra.. Eller en nörd. :D
Som en penna.
Som en penna vill jag skriva in mig i någons hjärta. Rista några ord och sedan är det klart, jag är älskad. Men man får ju inte allt man vill ha, och det vet väl vem som helst. Det finns massor av saker som man vill ha, men aldrig kommer att få. Skådespelare. Skådespelerskor. Jag önskar att jag var en utav dem. De får förvandla sig, bli vackrare, rikare, outstanding. De får vara någon annan i några timmar. På bioduken. Se in i någon annans ögon, de man brukar se in i är ju ens egna, de som är så trista. Men nej, inte den här gången. Man får vara någon annan, någon som är värd mer. Och det är det bästa som finns. Att få slippa vara sig själv. I några timmar, that is. Sen är det tillbaka till verkligheten.
Att vara lös. Som en lös tand hänger jag där, och kameleonterna (dvs människorna) närmar sig min finaste skatt. Mitt hjärta. De kan ta mig. Jag hänger löst, det droppar blod från min käke, de har slagit mig. Men jag, jag ger inte upp så lätt. De kan slå mig, kränka mig, äta upp mig. De kan rivas, slitas, bitas. Jag ger aldrig upp. Aldrig.
Kameleonter.
Det här är gamla tankar jag räknar upp, men ändå så nya. De är färska, de utger sig för att vara aktuella också. Argumenten sträcker sig inte långt, men jag tycker att det ligger någonting i mina tankar. I alla fall de sistnämnda, som inte är lika personliga.
I världens alla skyltfönster står det likadant. Man ska sälja sig dyrt, det förstår väl vem som helst. Ingen rea här inte. Men om man är en defekt vara, läggs man undan då? För evigt? Eller bara tills undergången? Alla tjatar ju om att den är så nära. Men det gjorde de redan på 30-talet, så jag tror inte det faktiskt..
Det känns ju så otroligt hopplöst att tro, hoppas, på någonting som inte kommer att ske. Till exempel att jag kommer att leva ett anständigt liv. Att det faktiskt kommer att hända. Man kan ju alltid hoppas, men det bör man inte. Besvikelsen blir alltid så jävla stor om man hoppas för mycket. Jag hoppas minsann inte på någonting längre.
Det är väldigt lätt att låta negativ i en värld som är och förblir en djävulsk liten låda som varenda människa någon gång vill komma ut ur. När man en gång kommit ut, så finns det ingen väg in igen. Det är förbluffande hur snabbt vi människor kan anpassa oss. Vi är som kameleonter. Anpassar oss efter hur omgivningen vill att vi ska se ut och vara.. Så dumt. (Ändå är mitt mål här i livet att bli någon annan..)
Willkommen
Ni har äran att få läsa min, Angelas, blogg.
Lycka till!
