Bara för att.
Jag skriver faktiskt inte så mycket mer ikväll. Vi hörs imorgon. :)
Håkan.
"Jag var ingen, du var aprilhimlen"... Precis så är det ju! Du är perfekt, jag klarar inte av det. Eller, du är faktiskt inte perfekt. Men det är inte jag heller och jag önskar att vi någon gång kan bli operfekta tillsammans.. Kan vi det? Snälla. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra ensam, utan dig. Jo, jag skulle helt klart vara ensammare än vad jag redan är. Vad skulle hända då? Herregud, det vågar jag inte ens tänka på! Åh, vad jag klagar och gnäller just nu. Det känns skönt..
"Du var full och jag var full - i aprilsolen". Kan det inte hända igen? Jag vill bli full igen! Eller egentligen inte, med tanke på hur mycket det tär på kroppen. Men jag vill verkligen. Den ena hjärnhalvan vill, den andra vill inte, liksom. Vilken debatt! Vilket dilemma! Fast å andra sidan har jag bara en öl kvar i kylen och den är inte ens min, den är mammas. Och vågar jag sno? Nej. Jag är nog en rätt stor tönt ändå, fast på ett annat sätt än vissa andra.. Eller en nörd. :D
Som en penna.
Som en penna vill jag skriva in mig i någons hjärta. Rista några ord och sedan är det klart, jag är älskad. Men man får ju inte allt man vill ha, och det vet väl vem som helst. Det finns massor av saker som man vill ha, men aldrig kommer att få. Skådespelare. Skådespelerskor. Jag önskar att jag var en utav dem. De får förvandla sig, bli vackrare, rikare, outstanding. De får vara någon annan i några timmar. På bioduken. Se in i någon annans ögon, de man brukar se in i är ju ens egna, de som är så trista. Men nej, inte den här gången. Man får vara någon annan, någon som är värd mer. Och det är det bästa som finns. Att få slippa vara sig själv. I några timmar, that is. Sen är det tillbaka till verkligheten.
Att vara lös. Som en lös tand hänger jag där, och kameleonterna (dvs människorna) närmar sig min finaste skatt. Mitt hjärta. De kan ta mig. Jag hänger löst, det droppar blod från min käke, de har slagit mig. Men jag, jag ger inte upp så lätt. De kan slå mig, kränka mig, äta upp mig. De kan rivas, slitas, bitas. Jag ger aldrig upp. Aldrig.
Kameleonter.
Det här är gamla tankar jag räknar upp, men ändå så nya. De är färska, de utger sig för att vara aktuella också. Argumenten sträcker sig inte långt, men jag tycker att det ligger någonting i mina tankar. I alla fall de sistnämnda, som inte är lika personliga.
I världens alla skyltfönster står det likadant. Man ska sälja sig dyrt, det förstår väl vem som helst. Ingen rea här inte. Men om man är en defekt vara, läggs man undan då? För evigt? Eller bara tills undergången? Alla tjatar ju om att den är så nära. Men det gjorde de redan på 30-talet, så jag tror inte det faktiskt..
Det känns ju så otroligt hopplöst att tro, hoppas, på någonting som inte kommer att ske. Till exempel att jag kommer att leva ett anständigt liv. Att det faktiskt kommer att hända. Man kan ju alltid hoppas, men det bör man inte. Besvikelsen blir alltid så jävla stor om man hoppas för mycket. Jag hoppas minsann inte på någonting längre.
Det är väldigt lätt att låta negativ i en värld som är och förblir en djävulsk liten låda som varenda människa någon gång vill komma ut ur. När man en gång kommit ut, så finns det ingen väg in igen. Det är förbluffande hur snabbt vi människor kan anpassa oss. Vi är som kameleonter. Anpassar oss efter hur omgivningen vill att vi ska se ut och vara.. Så dumt. (Ändå är mitt mål här i livet att bli någon annan..)
Willkommen
Ni har äran att få läsa min, Angelas, blogg.
Lycka till!
