I'm an asfalt flower breaking free.
Varsågod, världen.
Jag klädde mig i mitt tröttaste ansikte. Leendet var på plats men de trötta ögonen, de som var svarta, satt snett. De hängde inte med och blicken liksom försvann, spårlöst, någon annanstans. Jag förde den istället mot fönsterrutan. Läraren, som i mina ögon har en sned näsa och fräknar som inte ens är söta, säger åt mig att titta åt hennes håll. Jag rycker till. Mina sendrag, det som drar i mina senor, de som gör ont, de gör ondare när jag koncentrerar mig. Vilket jag oftast inte gör. Och nej, min lärare är väl egentligen inte ens en kvinna. Det är en man och jag är nöjd med relationen mellan oss båda. Jag gick hur som helst ur klassrummet med mitt sneda leende och hon, eller han då, sa åt mig att stanna kvar. De andra försvann ut. Hon, eller han då, halvsprang fram till mig. Hon kysste mig. Det var en passionerad kyss. Så som jag alltid har fantiserat om att det skulle vara. Hennes händer rörde sig över hela min kropp, de smekte varje millimeter av den och hon utforskade mig ordentligt. Jag själv var för chockad för att ge någonting tillbaka så hon fortsatte med en intensitet jag aldrig förr skådat. Hennes händer var nu längre ned än jag önskat, men jag var våt, och kåt, så jag lät henne göra som hon ville. Hon viskade något i mitt öra som fick mig att stelna till. Menade hon verkligen vad hon sa?
Contagious.
Stora hjärnan, lilla hjärnan. Gärna för mig.
Åh. Nu hade jag visst glömt att skriva igen. Men det spelar ingen större roll faktiskt. För just nu vill jag inget annat än att skriva. Jag önskar att jag kunde föra en riktigt djup konversation med någon. Något romantiskt, fast ändå någonting som gör ont, som liksom rör om i hjärtat. Jag känner ingen sådan människa, som jag kan göra det med. Jag vet inte varför, man tycker ju att jag ska söka mig till dessa personer men uppenbarligen inte..
Om jag kunde flyga så skulle jag flyga över hustaken. Jag skulle flyga över skorstenarna, över byggnaderna som radas upp framför mitt ansikte. Jag skulle flyga över molnen, bredvid stjärnorna, de stora solarna som värmer vår värld. Jag skulle sätta er jord i gungning, er farkost skulle inte lyfta, för jag skulle låta den vara kvar. Er kärlek, jag skulle låta den värmas av mina ord, av mina händer som i fickor domnar. Som behöver en hand att värma, som behöver en hand som vill värmas. Allt det och mer skulle jag göra för er. Om jag bara kunde flyga.
Annars är det relativt bra med mig. Allting går upp och ned. Ingen läser min blogg, så det spelar liksom ingen roll vad jag skriver här. Åh, jag tänker så negativt. Men är det inte så det ska vara så säg? Negativio.
