Kameleonter.
Det här är gamla tankar jag räknar upp, men ändå så nya. De är färska, de utger sig för att vara aktuella också. Argumenten sträcker sig inte långt, men jag tycker att det ligger någonting i mina tankar. I alla fall de sistnämnda, som inte är lika personliga.
I världens alla skyltfönster står det likadant. Man ska sälja sig dyrt, det förstår väl vem som helst. Ingen rea här inte. Men om man är en defekt vara, läggs man undan då? För evigt? Eller bara tills undergången? Alla tjatar ju om att den är så nära. Men det gjorde de redan på 30-talet, så jag tror inte det faktiskt..
Det känns ju så otroligt hopplöst att tro, hoppas, på någonting som inte kommer att ske. Till exempel att jag kommer att leva ett anständigt liv. Att det faktiskt kommer att hända. Man kan ju alltid hoppas, men det bör man inte. Besvikelsen blir alltid så jävla stor om man hoppas för mycket. Jag hoppas minsann inte på någonting längre.
Det är väldigt lätt att låta negativ i en värld som är och förblir en djävulsk liten låda som varenda människa någon gång vill komma ut ur. När man en gång kommit ut, så finns det ingen väg in igen. Det är förbluffande hur snabbt vi människor kan anpassa oss. Vi är som kameleonter. Anpassar oss efter hur omgivningen vill att vi ska se ut och vara.. Så dumt. (Ändå är mitt mål här i livet att bli någon annan..)
