doktorvinter

Idag skriver jag fastän jag inte orkar med det. Jag lyssnar på Håkan Hellström och försöker drömma mig bort för ett slag. Hur lätt är det dock, när hans "höga" toner bara kommer över hustaken och kraschar ner igen? Hans röst att döma är han ingen bra artist. Men fan, hans texter får mig att le, skratta, gråta, skrika. Varje dag, natt, kväll. Varje gång jag lyssnar, hör jag det fina, känslosamma. "Du är den sortens flicka jag gillar, du är tom och jag är tom", till exempel. Hur fint är inte det? Precis så skulle jag vilja säga det. Till någon fin flicka. (Eller fin pojke) Jag vet inte än. Men vem vet, egentligen?

"Jag var ingen, du var aprilhimlen"... Precis så är det ju! Du är perfekt, jag klarar inte av det. Eller, du är faktiskt inte perfekt. Men det är inte jag heller och jag önskar att vi någon gång kan bli operfekta tillsammans.. Kan vi det? Snälla. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra ensam, utan dig. Jo, jag skulle helt klart vara ensammare än vad jag redan är. Vad skulle hända då? Herregud, det vågar jag inte ens tänka på! Åh, vad jag klagar och gnäller just nu. Det känns skönt..

"Du var full och jag var full - i aprilsolen". Kan det inte hända igen? Jag vill bli full igen! Eller egentligen inte, med tanke på hur mycket det tär på kroppen. Men jag vill verkligen. Den ena hjärnhalvan vill, den andra vill inte, liksom. Vilken debatt! Vilket dilemma! Fast å andra sidan har jag bara en öl kvar i kylen och den är inte ens min, den är mammas. Och vågar jag sno? Nej. Jag är nog en rätt stor tönt ändå, fast på ett annat sätt än vissa andra.. Eller en nörd. :D