doktorvinter

Som en penna vill jag skriva in mig i någons hjärta. Rista några ord och sedan är det klart, jag är älskad. Men man får ju inte allt man vill ha, och det vet väl vem som helst. Det finns massor av saker som man vill ha, men aldrig kommer att få. Skådespelare. Skådespelerskor. Jag önskar att jag var en utav dem. De får förvandla sig, bli vackrare, rikare, outstanding. De får vara någon annan i några timmar. På bioduken. Se in i någon annans ögon, de man brukar se in i är ju ens egna, de som är så trista. Men nej, inte den här gången. Man får vara någon annan, någon som är värd mer. Och det är det bästa som finns. Att få slippa vara sig själv. I några timmar, that is. Sen är det tillbaka till verkligheten.

Att vara lös. Som en lös tand hänger jag där, och kameleonterna (dvs människorna) närmar sig min finaste skatt. Mitt hjärta. De kan ta mig. Jag hänger löst, det droppar blod från min käke, de har slagit mig. Men jag, jag ger inte upp så lätt. De kan slå mig, kränka mig, äta upp mig. De kan rivas, slitas, bitas. Jag ger aldrig upp. Aldrig.